Jag fick min första lön i handen och gick och köpte en kamera på direkten.

Jag var 16 år och fotografering var ett känslomässigt och kreativt utlopp för mig. Jag behöll den där kameran i nästan 10 år, den blev mitt allt.

Jag har uppgraderat kameran sen dess, och tjejen bakom kameran har vuxit upp (lite). Men den där pirriga lyckan finns fortfarande kvar. Det är nästan ännu mera spännande nu för tiden.

Och det är den där pirriga lyckan som genomsyrar de projekt jag har fått äran att jobba med – vare sig det är kära par på deras bröllopsdag, eller om det är en kock som lägger sista touchen på en rätt.

Det är den känslan som jag försöker förmedla in mina foton.